De första dagarna som Elisa tillbringade hos Madame Edith var allting bara lugnt. Madamen påpekade dock att Elisa behövde byta kläder så att hon inte skulle sticka ut ur mängden så mycket. En dag ursäktade sig Edith med att hon måste springa på marknaden för att köpa bröd. Hon trampade in i sina träskor, som tillochmed dem var inristade med ett antal "häxmärken" som Elisa kallade dem, och sedan gick Madamen ut med en sista lurig blick på Elisa som inte alls kunde förstå varför Edith skulle köpa bröd när de redan hade så mycket. Men Elisa's fåfänga blev mycket lycklig när Madamen kom hem någon timme senare och visade fram en klänning som hon gav Elisa och som nästan fick Elisa att gråta av glädje och tacksamhet. Eftersom kvinnorna som Elisa sett på torget för några dagar sedan hade haft klänningar som var väldigt viktorianska så blev hon inte överraskad när denna var det också. Det var en grå lång klänning med vita volanger och ett brett siden band i midjan som knöts till en hård, stor rosett i ryggen. Den hade trumpetärmar som slutade i vit spets och Elisa tyckte att det var det vackraste plagget hon någonsin ägt. - Jag tog en grå, flinade Edith mot henne och såg så lycklig, så lycklig ut över alla tack och kramar som Elisa hade överöst henne med. - Jag tyckte att den skulle gå fint ihop med dina ögon, plirrade gumman mot Elisa.

Två dagar förflöt i mycket god och varm stämning. Klänningen som Elisa fått passade henne perfekt men den var inte så nedtonad som Elisa egentligen velat. När hon talade om det med Edith så sa gumman att det bara var bra att hon såg lite pråligare ut än arbetarklassens kvinnor. "Man vet ju aldrig vilka situationer du skulle kunna hamna i." som Edith sade med betoning på du. När Elisa tänkte på det som Edith hade sagt och varför hon i huvud taget var i den här världen så insåg hon att det var nog lika bra. Sina egna kläder lade hon i ett litet knyte och packade ned tills den dagen hon skulle lämna Edith's trygga hem och fara ut på de hejdlösa äventyr hon trodde väntade där ute i fjärran. Elisa's lära hos Edith var i full gång vid det här laget. All tid som blev över efter dagens sysslor tillbringade de med att tillverka galdrar, spådom i olika format, örtmedicin och traditionell trolldom så det räckte och blev över. Elisa trodde nästan att hennes hjärna skulle spricka av all information den fick. Hon lärde sig att kasta förbannelser, ett antal besvärjelser och hon fick lära sig healing. Allting som Elisa varit med att tillverka fick hon behålla. Edith packade ned allt som hon trodde Elisa skulle få användningför i en säck som hon sedan förseglade med en förtrollad knut. Hon gav Elisa en liten lapp med besvärjelsen som skulle till för att öppna knuten och uppmanade henne om att ingen annan förutom Elisa själv fick se vad som var i säcken. Ingen! - Varför är det så hemligt? Frågade Elisa. Kvällen var kommen och de två kvinnorna hade börjat göra i ordning för natten. - De små lorthögarna till kungapar! Viskade Edith förstulet och nästan spottade ut ordet kungapar. - Vadå? Undrade Elisa försiktigt. - Dom är så rädda för vad vi trollkunniga kan göra mot dem så de har förbjudit all magi, kraxade Edith med uppenbart hat i rösten. - Men hur går det ihop med att du säljer dina magiska tjänster då? Frågade Elisa. Edith kastade en förstulen blick över skuldran, mest för att få lite stämning och nyfikenhet i Elisa, sedan drog hon med sig flickan in i köket och gjorde i ordning en kanna te som de drack av medan Edith berättade.

- Vi trollkvinnor och trollkarlar här i landet måste vara mycket försiktiga när vi väljer våra kunder, började Edith försiktigt. Elisa tog en stor klunk av det varma teet. Den varma vätskan rann sakta genom hennes kropp och framtvingade en rysning som fick fjunen på hennes rygg att resa sig. Edith fortsatte: - Man vet aldrig när det falska kungaparet skickar ut spioner för att ta reda på var upprorsmännen finns. De kommer några gånger i månaden, vet du. Utklädda till män eller kvinnor på resande fot. De frågar sig för. Smyger runt husknutarna på nätterna... Vissa säger att kungaparet tillochmed skickar ut barn att spionera på folket. Edith pausade en stund där för att plocka fram lite kakor till teet. Elisa blev lite rörd över att den gamla gumman här satt och berättade rövarhistorier och bjöd på kakor och te. Hon kände sig som sju år igen. På den tiden då mormor fortfarande levde... Elisa slog fort ifrån sig de tankarna. Hon blir alltid så ledsen när hon tänker på gosiga, glada mormor. Ediths röst avbröt hennes tankar. - Är man oförsiktig så tar dem en utan att man ens hinner blinka, sade hon och knäppte raskt till med fingrarna rakt framför ansiktet på Elisa som ryckte till så hennes te nästan flög ur koppen och fjuna reste sig på helspänn i nacken. Edith visste verkligen hur man planterade rysningar längst en människas ryggrad, tänkte Elisa. Hon ställde ned koppen så det inte skulle inträffa ytterligare missöden och sade: - Varför benämner du kungaparet som det falska kungaparet? Edith tog raskt upp en kaka och petade in den i Elisas mun. - Förstör inte för mig nu, vi kommer till den delen snart, sade gumman och tog en kaka själv. - Hur som helst, fortsatte hon. - Det är ett himla hemligetsmakeri detta om vilken sida man står på. Man bör helst inte prata om det med någon. Är man trogen sitt land och vill störta det falska kungaparet så blir man tagen av den falska kungens män om de får veta. Är man på det falska kungaparets sida så blir man nedstucken av de som vill ha tillbaka sanningen. Så vart man än står är det alltid bäst att hålla det för sig själv.

Får jag bara fråga vilka ni är allihopa som läser min blogg? Det måste vara några återkommande för jag har minst 10 besökare per dag så vilka är ni?

Lämna en komment :)

Då jag inte är så insatt i denna bloggvärlden så kanske det är lite pinsamt att erkänna att jag hade inte en enda aning om vem bloggfenomenet Blondinbella var ända tills just denna natt. Satt och surfade lite random för att döda lite tid och bestämde mig för att kolla in lite andra bloggar och då fann jag den, Blondinbellas blogg. Det är helt otroligt tycker jag att en tjej i samma ålder som mig kan redan ha lyckats ådstakomma allt som hon har. Blondinbella verkar ha många bollar i luften hela tiden och verkar mycket framgångsrik i allt hon gör. Jag kunde inte sluta läsa bloggen! Helt fachinerad och så otroligt avundsjuk på hennes liv att det skrapar lite ont i botten av mitt tomma hjärta.

Här sitter jag. En Norrlandstjej utan pengar, allt för få vänner, lyckas inte hitta något extraknäck, utbränd morsa att oroa sig över, fet rumpa, bekymmer med mitt sociala liv, skolan går mer eller mindre utför... Ja jag vet inte vart jag ska sluta. Känner mig bara så misslyckad när jag vet att det finns personer som Blondinbella som har det bättre än mig. Och en dålig vana jag har är att jag nöjer mig inte med ganska bra. ska jag ha eller göra något så ska det vara bäst annars känner jag mig inte som en lycklig människa. Jag kan inte ens komma ihåg senast jag var lycklig på riktigt. Eller ens glad.

Är det så att om man ska kunna få allt man vill ha som svensk så måste man bo i Stockholm?

Gud vad jag hoppas att jag dör någon gång efter jag fyllt 30 år. Har jag inte kommit någonstans i livet då så kommer jag inte komma någonvart alls.

Bara för att jag är döv på höger öra.

Vaknade bara upp och var (nästan) totaldöv. Igenproppad liksom.

Detta har pågått i fem långa dagar nu.

Jobbigt.

Jag är döv på höger öra.

Och jag har äntligen skaffat fiskar till mitt akvarium nu.

2 st fiskar.

- En heter Jon. Det är en slammsugare ( ni vet dem där konstiga som inte gör annat än att suga på glaset hela dagarna.) Den fick sitt namn efter Jon för att han suger på mig hela tiden. På ryggen, på armbågen, på näsan, ja vi kan helt enkelt säga att han har en "thing" för att suga på min hud.

- Den andra heter Kron och fick sitt namn efter människan Kron (Johan Kron) som jag fick fiskarna av. Fisk-Kron är väldigt aggressiv och attackerar sin egen spegelbild hela tiden. Och när han blir arg så blåser han upp sig precis som Människa-Kron x) Haha förlåt Kron, det var Jon som sa det och jag tyckte det var as kul x)

Jag har varit vaken väldigt länge nu så jag har tillfälligt konstig humor. (Plus att jag är döv på höger öra.)

Har tjatat på morsan ett tag nu att vill att vi ska byta rum för det känns som att mitt bara krymper och krymper för varje dag men samtidigt så får hon själv knappt plats med alla sina grejer i sitt stora (snäppet större) rum. Och det leder till att jag istället börjar tjata om att vi ska flytta till något större och då kommer  i fram till den verkliga saken. Varför känns det lättare för "lägenhetsmänniskor" att flytta till ett annat boende än vad det gör för "villafolk"? Jag kommer hem, äter middag i köket, duschar i badrummet, sover i sängen osv. men ändå så känns det inte riktigt som "hemma". Det är som om hem skulle kunna vara vartsomhelst för oss "lägenhetsmänniskor" så länge man bara har tak över huvudet och väggar runt kroppen. De som bor i villa däremot verkar känna sig mer hemma och mer stadiga i rösten när dem säger ordet "hemma". Det vill jag också kunna men det blir som att "hemma" för mig är mer som en tillfällighet, ett "så länge" tills man ska byta bostad och det är något jag verkligen vill nu. Man blir så less på en liten lägenhet. När jag går runt hemma hos "villamänniskor" så blir det som en liten besvikelse att komma hem för hos dem finns oftast en stor yta med många olika rum som omväxling medan här hemma känns allt så litet och det är omöjligt att känna den där omväxlingen.

Jag vet egentligen inte hur "villamänniskor" och "lägenhetsmänniskor"  känner men det är såhär jag upfattar det och som vanligt går jag off track men det får ni ta som en bit i min personlighet.

So long suckers.