De första dagarna som Elisa tillbringade hos Madame Edith var allting bara lugnt. Madamen påpekade dock att Elisa behövde byta kläder så att hon inte skulle sticka ut ur mängden så mycket. En dag ursäktade sig Edith med att hon måste springa på marknaden för att köpa bröd. Hon trampade in i sina träskor, som tillochmed dem var inristade med ett antal "häxmärken" som Elisa kallade dem, och sedan gick Madamen ut med en sista lurig blick på Elisa som inte alls kunde förstå varför Edith skulle köpa bröd när de redan hade så mycket. Men Elisa's fåfänga blev mycket lycklig när Madamen kom hem någon timme senare och visade fram en klänning som hon gav Elisa och som nästan fick Elisa att gråta av glädje och tacksamhet. Eftersom kvinnorna som Elisa sett på torget för några dagar sedan hade haft klänningar som var väldigt viktorianska så blev hon inte överraskad när denna var det också. Det var en grå lång klänning med vita volanger och ett brett siden band i midjan som knöts till en hård, stor rosett i ryggen. Den hade trumpetärmar som slutade i vit spets och Elisa tyckte att det var det vackraste plagget hon någonsin ägt. - Jag tog en grå, flinade Edith mot henne och såg så lycklig, så lycklig ut över alla tack och kramar som Elisa hade överöst henne med. - Jag tyckte att den skulle gå fint ihop med dina ögon, plirrade gumman mot Elisa.

Två dagar förflöt i mycket god och varm stämning. Klänningen som Elisa fått passade henne perfekt men den var inte så nedtonad som Elisa egentligen velat. När hon talade om det med Edith så sa gumman att det bara var bra att hon såg lite pråligare ut än arbetarklassens kvinnor. "Man vet ju aldrig vilka situationer du skulle kunna hamna i." som Edith sade med betoning på du. När Elisa tänkte på det som Edith hade sagt och varför hon i huvud taget var i den här världen så insåg hon att det var nog lika bra. Sina egna kläder lade hon i ett litet knyte och packade ned tills den dagen hon skulle lämna Edith's trygga hem och fara ut på de hejdlösa äventyr hon trodde väntade där ute i fjärran. Elisa's lära hos Edith var i full gång vid det här laget. All tid som blev över efter dagens sysslor tillbringade de med att tillverka galdrar, spådom i olika format, örtmedicin och traditionell trolldom så det räckte och blev över. Elisa trodde nästan att hennes hjärna skulle spricka av all information den fick. Hon lärde sig att kasta förbannelser, ett antal besvärjelser och hon fick lära sig healing. Allting som Elisa varit med att tillverka fick hon behålla. Edith packade ned allt som hon trodde Elisa skulle få användningför i en säck som hon sedan förseglade med en förtrollad knut. Hon gav Elisa en liten lapp med besvärjelsen som skulle till för att öppna knuten och uppmanade henne om att ingen annan förutom Elisa själv fick se vad som var i säcken. Ingen! - Varför är det så hemligt? Frågade Elisa. Kvällen var kommen och de två kvinnorna hade börjat göra i ordning för natten. - De små lorthögarna till kungapar! Viskade Edith förstulet och nästan spottade ut ordet kungapar. - Vadå? Undrade Elisa försiktigt. - Dom är så rädda för vad vi trollkunniga kan göra mot dem så de har förbjudit all magi, kraxade Edith med uppenbart hat i rösten. - Men hur går det ihop med att du säljer dina magiska tjänster då? Frågade Elisa. Edith kastade en förstulen blick över skuldran, mest för att få lite stämning och nyfikenhet i Elisa, sedan drog hon med sig flickan in i köket och gjorde i ordning en kanna te som de drack av medan Edith berättade.

- Vi trollkvinnor och trollkarlar här i landet måste vara mycket försiktiga när vi väljer våra kunder, började Edith försiktigt. Elisa tog en stor klunk av det varma teet. Den varma vätskan rann sakta genom hennes kropp och framtvingade en rysning som fick fjunen på hennes rygg att resa sig. Edith fortsatte: - Man vet aldrig när det falska kungaparet skickar ut spioner för att ta reda på var upprorsmännen finns. De kommer några gånger i månaden, vet du. Utklädda till män eller kvinnor på resande fot. De frågar sig för. Smyger runt husknutarna på nätterna... Vissa säger att kungaparet tillochmed skickar ut barn att spionera på folket. Edith pausade en stund där för att plocka fram lite kakor till teet. Elisa blev lite rörd över att den gamla gumman här satt och berättade rövarhistorier och bjöd på kakor och te. Hon kände sig som sju år igen. På den tiden då mormor fortfarande levde... Elisa slog fort ifrån sig de tankarna. Hon blir alltid så ledsen när hon tänker på gosiga, glada mormor. Ediths röst avbröt hennes tankar. - Är man oförsiktig så tar dem en utan att man ens hinner blinka, sade hon och knäppte raskt till med fingrarna rakt framför ansiktet på Elisa som ryckte till så hennes te nästan flög ur koppen och fjuna reste sig på helspänn i nacken. Edith visste verkligen hur man planterade rysningar längst en människas ryggrad, tänkte Elisa. Hon ställde ned koppen så det inte skulle inträffa ytterligare missöden och sade: - Varför benämner du kungaparet som det falska kungaparet? Edith tog raskt upp en kaka och petade in den i Elisas mun. - Förstör inte för mig nu, vi kommer till den delen snart, sade gumman och tog en kaka själv. - Hur som helst, fortsatte hon. - Det är ett himla hemligetsmakeri detta om vilken sida man står på. Man bör helst inte prata om det med någon. Är man trogen sitt land och vill störta det falska kungaparet så blir man tagen av den falska kungens män om de får veta. Är man på det falska kungaparets sida så blir man nedstucken av de som vill ha tillbaka sanningen. Så vart man än står är det alltid bäst att hålla det för sig själv.