Bara för att jag är döv på höger öra.

Vaknade bara upp och var (nästan) totaldöv. Igenproppad liksom.

Detta har pågått i fem långa dagar nu.

Jobbigt.

Jag är döv på höger öra.

Och jag har äntligen skaffat fiskar till mitt akvarium nu.

2 st fiskar.

- En heter Jon. Det är en slammsugare ( ni vet dem där konstiga som inte gör annat än att suga på glaset hela dagarna.) Den fick sitt namn efter Jon för att han suger på mig hela tiden. På ryggen, på armbågen, på näsan, ja vi kan helt enkelt säga att han har en "thing" för att suga på min hud.

- Den andra heter Kron och fick sitt namn efter människan Kron (Johan Kron) som jag fick fiskarna av. Fisk-Kron är väldigt aggressiv och attackerar sin egen spegelbild hela tiden. Och när han blir arg så blåser han upp sig precis som Människa-Kron x) Haha förlåt Kron, det var Jon som sa det och jag tyckte det var as kul x)

Jag har varit vaken väldigt länge nu så jag har tillfälligt konstig humor. (Plus att jag är döv på höger öra.)

Har tjatat på morsan ett tag nu att vill att vi ska byta rum för det känns som att mitt bara krymper och krymper för varje dag men samtidigt så får hon själv knappt plats med alla sina grejer i sitt stora (snäppet större) rum. Och det leder till att jag istället börjar tjata om att vi ska flytta till något större och då kommer  i fram till den verkliga saken. Varför känns det lättare för "lägenhetsmänniskor" att flytta till ett annat boende än vad det gör för "villafolk"? Jag kommer hem, äter middag i köket, duschar i badrummet, sover i sängen osv. men ändå så känns det inte riktigt som "hemma". Det är som om hem skulle kunna vara vartsomhelst för oss "lägenhetsmänniskor" så länge man bara har tak över huvudet och väggar runt kroppen. De som bor i villa däremot verkar känna sig mer hemma och mer stadiga i rösten när dem säger ordet "hemma". Det vill jag också kunna men det blir som att "hemma" för mig är mer som en tillfällighet, ett "så länge" tills man ska byta bostad och det är något jag verkligen vill nu. Man blir så less på en liten lägenhet. När jag går runt hemma hos "villamänniskor" så blir det som en liten besvikelse att komma hem för hos dem finns oftast en stor yta med många olika rum som omväxling medan här hemma känns allt så litet och det är omöjligt att känna den där omväxlingen.

Jag vet egentligen inte hur "villamänniskor" och "lägenhetsmänniskor"  känner men det är såhär jag upfattar det och som vanligt går jag off track men det får ni ta som en bit i min personlighet.

So long suckers.