Hon satt i den stora guld-dekorerade kammaren framför en väldig spegel med ram som matchade rummets inredning. Allting var av äkta guld. Guld som inte var hennes. Pudret yrde så hemskt runtom henne att kammarjungfrun, Emma-Line som stod en bit bakom, ansträngde sig med all sin kraft för att inte nysa men tyvärr så kom den ändå och Emma-Lines ögon vidgades i skräck. Med ett ryck vände sig puder-monstret mot henne med en min av avsmak. - Vad tar du dig till din oförskämda flickunge? Sade hon och genomborrade kammarjungfrun med en blick av is. Emma-Line föll genast ned på knä. - Mina ödmjukaste ursäkter Ers Storslagenhet, vädjade Emma-Line. - Men jag är rädd jag har en dödlig allergi mot puder. Skulle Hennes Höghet misstycka om jag lämnade rummet en stund? - Ja det skulle jag verkligen, sade puder-monstret och drog puder borsten i pudret och med ett ryck tryckte hon upp borsten i Emma-Lines ansikte. Emma-Line tjöt av skräck och puder-monstret såg på medan kammarjungfruns ögon rödnade och hon vred sig i andnöd på golvet tills hon tillslut låg helt stilla.- Anwar! Röt Hennes Höghet och vände sig om mot spegeln för att avsluta sin make-up. Dörren öppnades försiktigt och ett nervöst ansikte stack in genom springan. - Vad kan jag hjälpa dig med pussrosen min? Frågade Anwar och sneglade på den livlösa Emma-Line som låg på golvet. - Ja, du kan först och främst kalla på någon som kan bära ut den där tingesten ut ur min kammare. Svarade hon och pekade på kammarjungfrun. - Och sedan kan du anställa en ny kammarjungfru åt mig. Inte ännu ett flickebarn, tack. De äldre tanterna är bättre för dem kan iallafall uppföra sig. Vad hände egentligen med hon den där gumman nu igen... Du vet hon som var så duktig, vart tog hon vägen? - Du förgiftade Eva efter att hon serverade ditt te på fel sätt, Kalira. Sade Anwar och hans trötta ögon låg djupa i hans sorgsna ansikte. - Ja, nu minns jag. Sade Kalira. - Ja men då var hon nog inget att ha, sånna får skylla sig själva om de inte kan ta instruktioner rätt. - Men det var ju bara te... Började Anwar men blev avbruten av Kalira. - Du är kungen, Anwar. Du måste vara strängare mot dina undersåtar förstår du väl? Hennes ton var bestämd och argsint. Just den tonen hade Anwar lärt sig att frukta. - Hur är det med din mor då? Frågade Kalira. - Lever hon ännu? Anwar ljusnade. - Ja, min kära mor är mycket piggare än vad hon varit på länge. Idag gick hon tillochmed ut i trädgården och gav bröd till änderna helt på egen hand. Det känns så fint att hon är starkare men jag vet att jag inte kommer få behålla henne länge till, hon är ju så gammal, vet du. - Men när ska den där subban ta och dö egentligen? Skrek Kalira i frustration. - Gå och gör dig i ordning för kvällens bal nu! Beordrade hon Anwar. - Och säg åt våra ohängda döttrar att göra detsamma! Kalira reste sig upp från stolen hon satt på och gick fram till sängen. Där låg två vita klänningar som hon gav till Anwar. - Den här med rosa midjeband ska Estella ha. Sade hon och pekade på den ena. - Och den här med gult midjeband ska Sari ha. Anwar gick baklänges ut ur rummet och Kalira satte sig på sängen och rökte sin vattenpipa.

Anwar trippade försiktigt fram genom de stora salarna i slottet med de två klänningarna i famnen. Hans dotter Estellas klänning doftade nytvättad medan hans andra dotter Saris klänning var dränkt i en doft av jasmin. Kalira parfymerade medvetet alla Saris klänningar efter tvättning då Sari inte brydde sig om parfymer och Kalira tyckte att det var mycket viktigt för en ung dam att framstå som vacker och välvårdad. Sari själv tyckte att hennes naturliga doft dög gott och väl men man opponerade sig aldrig mot mor. Aldrig. Anwar var medveten om allt det där men han vågade aldrig ta flickan i försvar. Han var ju också medveten om att man aldrig opponerade sig mot Kalira. Anwar hade nått dörren till Estellas kammare där han försiktigt knackade på. - Vem är det? Hördes en grinig röst. - Det är jag, sade Anwar. - Jag kommer med klänningarna till balen. Estella öppnade dörren och lutade sig otåligt mot dörrkanten med ett höjt ögonbryn. - Ja, låt mig se då! Sade hon och gjorde tecken åt sin fader att komma in. Hon tog emot sin klänning och beskådade den. Under tiden såg sig Anwar omkring i kammaren. Estella hade en stor himmelsäng som för tillfället var bäddad med ljusblå siden och prydd med vita broderier. På väggarna satt ark med kärlekspoesi inramade i en cirkel, allihopa med silverramar och i mitten av cirkeln hängde en mellan stor målning på Estella själv. Hon var väl rätt självupptagen ändå den flickan, tänkte Anwar. - Ah, mor har mycket god smak när hon väljer mina dressar, sade Estella och smekte gillande klänningstyget. Oskuldsfull och ändå sensuell. Anwar vaknade upp ur sina tankar och såg på klänningen. - Ja, jo, den är mycket vacker. Men nu måste jag nog lämna Saris klänning också... Estella vände sig mot sin far. - Lika igen?! Utbrast hon och såg förebrående på Saris klänning som dinglade från Anwars ena arm. - Ja... Började Anwar men blev abruten av dottern. - När ska Sari sluta efterapa mig egentligen? Åh, jag blir så led! Estella körde ut sin fader ur kammaren och stängde dörren med en smäll. Anwar suckade och började bege sig mot Saris kammare.

Han knackade försiktigt på men ingen svarade där inne. Han öppnade dörren och kikade in. Rummet var stilla och kallt. Där fanns mycket rych och pysh och livlösa prydnader, allt ditställt på mor Kaliras begäran. Han stängde igen dörren och begav sig istället ut på gården för att leta efter flickan. Hon försvann ofta sådär, smög iväg till tjänarnas skjul och spelade kort med de som arbetade på slottet eller lånade en häst av kungafamiljens kusk och red ut på ängarna på andra sidan tjärnet. Det dröjde inte länge förrän han hittade henne. Han hörde hennes skratt bland äppelträden i slottets trädgård blandat med busiga hundskall. Trädgården var lika vacker som alltid. Den hade funnits där ända sedan kung Ernos tid. Anwar var glad att Kalira inte ändrat på trädgården, som hon hade med slottets inredning. Kalira hade inget intresse alls i växter så varför skulle hon? Trädgården bestod mest av buskar och träd, de enda blommorna som växte där var vildvuxna förgätmigej och vitsippor. Det gick en rak gång av marmorplattor ut från slottet och mot trädgården. Längre fram fanns en damm som smalnade av på mitten och över den mittendelen hade det byggts en liten bro som det stod en bänk på. På vardera sida av brons ändar växte blossande rosenbuskar som omringades av täta vitsippor och förgätmigej som slingrade sig runt hela dammen. När man väl hade gått över bron så väntade äppelträden lite längre fram. De var noga planderade i sina positioner och marmor gången var ladg omsorgsfullt runt varje stam så att man kunde gå där bland träden och bara njuta av skönheten. Trädgården var rätt enkel, men mycket fridfull och vacker. Det fanns även andra buskar där också som gick på sidorna av marmor gången men Anwar visste inte vad det var för buskar. -Sari! Ropade han och satte sig långsamt ned på bänken på bron. Skratten och hundskallen tystnade och snart kom två figurer tassandes ut från äppelträden med rackartyg i blickarna. - Så trevligt att far kommer och gör oss sällskap i det fina vädret, eller hur Remus? Sade Sari och böjde sig ned för att ruffsa till i pälsen på den lilla Jack Russell Terriern. Remus viftade glatt på svansen och sprang i förväg bort mot Anwar för att hälsa med exalterade skall och slickningar på handen. Remus måste tyckt att Saris balklänning var mycket intressant, han började nafsa så girigt efter den att Anwar fick ställa sig upp så den lilla hunden inte skulle få tag i den. - Remus, sade Sari som hade nått fram. - Remus, sitt! Sitt fint! Hunden lydde genast och satte sig tålmodigt ned, men den viftande svansen och de yrvakna hundögonen tydde på annat än det lugn som Remus försökte utstråla. Anwar och hans dotter satte sig ned på bänken. - Hur mår du, min flicka? Frågade Anwar och slätade till ett veck på klänningen i hans famn. Sari blickade ut över dammen. - Bra, svarade hon. - Är det bal igen? Anwar såg upp på Sari, sedan ned på klänningen och på Sari igen. - Ja, jo, jag har med mig din tilltänkta klänning för kvällen, sade Anwar men hans röst dog ut lite på slutet. Han räckte över klänningen till Sari. Hon tog emot den men tittade inte på den utan stirrade envist mot dammen och änderna som simmade runt där. - Estella blev sur över att ni skulle få lika klänningar igen och sade att du efterapade henne, som hon kallade det, sade Anwar. - Hon vet mycket väl att det är mor som väljer, savarde Sari och suckade lite lätt.  Anwar såg på sin dotter. Både Sari och Estella var väldigt lika Kalira till utseendet med Anwar kunde inte undgå att tycka att det var något med Sari som ändå var totalt olikt de andra två. Hon hade en så ren och glädjefylld utstrålning. Ett leende som gick rakt till hjärtat på en. Och personligheten fick man ju inte glömma. Hon var väldigt omtänksam mot alla människor och hade glimten i ögat vid alla tillfällen. Hon var mycket älskvärd och godhjärtad. Tyvär så kunde inte Kalira och Estella se allt det vackra med Sari. De få gånger de hade något att säga som inte rörde dem själva, rikedomar eller skvaller så konstaterade dem oftast hur konstig Sari var. Bakom hennes rygg förstås. Sari avbröt Anwars tankar. - Ja jag kanke borde gå och göra mig i ordning för kvällen då, sade Sari. - Mor blir väl rasande om jag går på festen och luktar hund. Förresten så är det dags för mig att lämna tillbaka Remus till Hans också. - Hans? Sade Anwar. - Är det stalldrängen? - Nej, det är stalldrängens 8-åriga son, sade Sari och ropade till sig Remus som förvillat sig bort till dammkanten där han försökte leka tafatt med änderna som flydde för livet och kvackade upprört. Anwar kunde inte motstå att le. Sari och Anwar omfamnade varandra för en kort stund innan de gick åt varsitt håll. Anwar gick sakta mot slottet igen. Han hoppades att Sari skulle finna sig en potentiell make på balen. Han visste att Sari var olycklig på slottet och hoppades att hon kunde finna en man snart som skulle behandla henne väl och med den respekt hon förtjänade. Anwar var framme vid den bakre ingången. Han blickade bort mot Sari som var långt borta nu, påväg mot stallet, sedan suckade han djupt och gick in igen.