Fan vad jobbigt det ska vara.

Vill jag gå teater? - jag vet inte

Vill jag gå media? - ja men jag tror inte att jag skulle klara av det.

Teater... teater, teater. Jävla skit. Jag hatar folk och om jag ska gå teater så MÅSTE man prata med folk. Alltid. Media skulle passa mig bättre tror jag. Då får jag sitta ensam framför någon dator och vara kreativ i min ensamhet.

Vid vilken tidpunkt i mitt liv ställde sig min hjärna in på försvarsmekanism gentemot andra människor? Jag vill varken prata, träffa eller ens se folk som jag tror kommer dömma mig för något bara jag skulle råka andas lite för mycket. Man blir så osäker, vet ni, när man träffar någon helt främmande. Man vill så gärna få kontakt, nya vänner, men i dagens ungdoms-Sverige är det så jäääävla lätt att bli stämplad för något kanske bara för att man syns.

"Kolla där går en sån där kille med stuprörsjeans och svart hår, jävla emo-bög!" Eller "Tighta jeans och svarta ögonfransar, vilken fjortishora." Det komiska är att det är just denna emo-bög och denna fjortishora som tänker såhär om varandra.

Eller så kan man vara som mig. Den där fjortishoran som önskar att hon kunde ha samma stil som emo-bögen men så ska man inte se ut om man vill bli tagen på allvar tycker både vänner och familj. "Det där är bara en fas." Säger dem. Ja, inte konstigt att alla månsjälar därute ger upp. Tack för responsen, liksom.

*suck*

Ja. Jag skulle nog vara lyckligast om jag fick låsa in mig här på mitt rum och bara vara ensam intill döden. Då får man ju iallafall chans att vara sig själv.

I have met the devil and I cind of miss him.