När jag var på BUP i ett samtal där jag och damen försökte lista ut vad det är som är fel i min tillvaro så nämnde jag kärleks problemen bara i förbi farten. Hon stannade upp samtalet där en stund och sa att kärlek är inte så "bara" när det gäller psykiskt välmående. Det är så sant, så sant men allting som har med kärlek att göra har blivit så enormt klycshigt så det känns lite förbjudet att prata om sina kärleks bekymmer bara för att man inte ska tråka ut andra.

Jag har försökt komma fram till varför det inte går så bra för mig med kärleken men desto mer jag funderar över det desto mer trasslar jag in mig själv i alla förklaringar:

 Först upptäckte jag att jag ytterst sällan blir intresserad av killar som blir intresserade av mig och det skulle ju vara en förklaring på varför jag aldrig finner någon partner - helt enkelt för att jag inte blir attraherad av dem. Men sedan kom jag att tänka på en episod i mitt liv där jag faktiskt fattade tycke för en kille som var intresserad av mig också. Tyvärr hann inte det utvecklas till något innan han flyttade till en annan stad och nu har alla dom känslorna dött iväg även om vi har kontakt och han eventuellt ska flytta tillbaka. De två förklaringarna går emot varandra.

Det måste ju vara något fel på mig. För dom som jag blir helt nere i - alltså super kär i dom dissar mig bara, utan undantag. Jag måste göra något totalt fel. Eller så träffar jag bara fel killar hela tiden. Jag har sagt det många gånger förr och menar det fortfarande: Det finns absolut inte en enda bra kille i den här stan.

Jävla pundar håla