Hej.

Jag måste erkänna att det var du som höll ihop mig.

Sen du stack har jag bara glidit isär.

Jag har äntligen varit på BUP nu. Samma visa som vanligt. Bara massa onödigt prat. Mamma började gråta. Jag kände ingenting.

Hon kvinnan sade något om anti-depressiv medicin. Först tyckte jag att det bara lät förjävla korkat men nu... Jag börjar tro att det kanske vore bra.

Men jag känner mig som en förlorare som behöver sånt skit, det är fan pinsamt att vara såhär jävla dysfunktionell.

Det var ett misstag av mig att låta mig växa ihop med dig för nu inser jag att när vi slets isär tog du med dig mina bästa sidor.

Jag ska försöka skapa nya goda sidor. Om det går.