Idag träffade jag T för första gången på väldigt länge. Jag slutar aldrig förvånas över hur lätt vi har för att finna tillbaka till varandra när vi har tjafsat och sånt. Du är fan som storebrorsan jag aldrig hade. En gång vill jag tillochmedsäga att du var min tvillingsjäl, men tydligen så kan tvillingsjälar också komma ifrån varandra. men som sagt, vi är alltid lika bra på att rulla igång samtalen och dittan och dattan och idag tror jag jag hade den bästa nostalgi stunden med dig på väldigt länge. På datasalens tid vet du, fifan :P

Och jag tänker ofta på drak-spaghetti och hur duktiga vi var på at hata världen tillsammans. Det var liksom du och jag against the world och ibland känns det fortfarande som det. Som om du bara är borta på en lång resa och senare kommer att komma tillbaka fylld med den visdom jag beundrade dig så mycket för.

ja jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men du vet ju iaf att du är typ världens bästa vän någonsin iaf

Aah shit. Får så jävla dåligt samvete hela jävla tiden. Allt är så jävla bra hela dagarna ända tills jag tvingas att prata med dig om allt det där. Allt det som är bra och allt det som fyller mig med glädje liksom rasar ihop. Och nu sitter man här och undrar vad man är för slags monster egentligen.

Det var aldrig meningen att du skulle vara ledsen men du fårstår nog... Eller det är nog det du inte gör. Men du vet att jag bryr mig så mycket om dig ändå, jag hoppas att det räcker.