Varför käns allting så töntigt ibland? Som om hela världen bara är ett stort skämt och att någon högra makt sitter och garvar arslet av sig någonstans. Jag vill skriva, det vill jag, men det tar liksom stopp. Jag får en bra ideé och skriver ett halvt A4 sen är det som om jag kör fast. Som att gå rakt in i en vägg av slem som inte riktigt håller en tillbaka men som ändå inte släpper fram en dit man vill. Och det är inte bara skrivandet som kör fast. Hela.. allt kör fast. Man fastnar i ett liv som väl är rätt okej men det ger inte så mycket. Det är som att vara en biroll i en riktigt tråkig bok. Så märkvärdig känner man sig... Sen ligger man vaken på nätterna och grubblar, det blir som "Jaha? Är det här allt?" Inga äventyr, ingen inspiration, ingen lust till något egentligen... Sen tröstar man sig på helgen med en släng av hembränt, man glömmer bort hur tråkigt allting är och står och skämmer ut sig för folk man inte känner. Man undrar liksom varför man egentligen bryr sig, det riktiga livet börjar nog snart, men sen så plågar man sig igenom ännu en lång och dötråkig vecka - utan förändring. Livet kommer aldrig att komma och man har ingen aning om vad man ska göra åt det.